Kärleken till och förankringen i hembygden är viktigt för oss:
Därför att:
- Glimåkra är sedan gammalt en by med många små- och medelstora företag. Här finns bland annat några träförädlings- och möbelföretag som klarar kokurrensen med import från låglöneländer: Möbelform och Eke-möbler som båda gör stoppmöbler, LT-Snickerier som är underleverantör till de nämnda och till flera andra av de mest namnkunniga möbelproducenterna i Sverige. LT är dessutom underleverantör till Glimakra Of Sweden som producerar kontorsinredning med inriktning på god akustik. Genom ett nära samarbete i detta kluster av företag kan vi på Ängavången Ekgolv AB få hjälp med allt från specialmaskiner till kompetensutveckling och delade resurser. Bara en mil bort finns Västraby Såg som är vår expert på sågning av grov ek. Vi behöver inte ha eget sågverk, en alltför dyr investering vid våra små volymer. I stället kommer Rickard med sitt mobila sågverk och ställer upp, ”dockar in” sitt mobila sågverk vid LT-Snickeriers anläggning som tillhandahåller spånutsug, el och tryckluft.
- Vi köper allt virke, ek, fur och ask lokalt i Skåne, södra Småland och västra Blekinge. Genom våra goda kontakter med skogsägare och skogsentreprenörer kan vi köpa de finaste stockarna och tala om för våra kunder var någonstans naturen har producerat deras golv. De skickliga huggarna vet hur vi vill ha det: Långa, grova stockar av god kvalitet.
- Hantverksskickligheten och entreprenörsandan genomsyrar Glimåkra och hela Göingebygden. Det är nedärvt sedan många generationer tillbaka och beror på Göinges natur och levnadförhållandena här i skogsbygden förr i tiden. Här var bondgårdarna små men fria. Inga adelsmän styrde över bönderna, men det krävdes mångbruk och påhittighet. Att bara leva på jordbruket var inte möjligt med de karga och steniga jordarna. Skogen gav virke som förädlades till produkter som fraktades och såldes till slättbygden i södra och västra Skåne. Smideshantverket var också välutvecklat och bland annat gjordes flintlås-bössorna som de fruktade snapphanarna använde. Även krutet tillverkades lokalt med hantverkare kallade ”salpedersjudare” och kol från skogen. Lin och ull förädlades i många hem med lokalt tillverkade verktyg och vävstolar.
- I slutet av 1800-talet upptäcktes ”Det svarta guldet” som gömde sig under marken. I berggrunden finns stråk av den vulkaniska bergarten svart diabas. Diabasen är kronjuvelen i svensk stenindustri och just i vår bygd, i gränstrakterna mellan Skåne, Småland och Blekinge finns några av världens mest eftertraktade fyndigheter. Denna exklusiva bergart har exporterats till prestigefyllda byggnadsprojekt, monument och konstverk över hela världen. Brytningen kom så småningom att prägla infrastrukturen och kulturen i vår bygd. Järnvägar byggdes ut för att transportera den tunga stenen, och yrket stenhuggare blev snabbt ett av de vanligaste. Det blev lite av en guldrush och ett välkommet tillskott till ekonomin i den fattiga göingebygden.
- Stenindustrin behövde verktyg, specialutrustning och underhåll. Därmed växte en ny industrigren fram i vår by: Mekaniska verkstäder och reparationsverkstäder. Med kunnandet kom också möjligheten att utveckla andra industriprodukter. Exempelvis hade Glimåkra under en period en tillverkning av bagerimaskiner som var marknadsledande i norden.
- Virket från skogarna gav också andra möjligheter. 1918 startades Glimma Glasbruk, som fick sin storhetstid under och efter andra världskriget. Här tillverkades mycket bruksglas som t.ex. konservburkar men det gjordes även konst dels tack vare invandrade italienska glasarbetare, dels med glaskonstnärer som Erik Höglund. Flygbilden nedan från 1948 visar glasbruket omgiven av stora vedtravar längs järnvägen.
- 1950 startades det företag som kom att göra Glimåkra välkänt även utanför Sverige nämligen Vävstolsfabriken. De båda entreprenörerna som startade företaget hade god kunskap om snickeri och trä, men fick stor hjälp av den starka hantverkstraditionen med (mest) kvinnor som kunde vägleda dem hur vävstolarna skulle byggas med kvalitet och användbarhet för att locka kunder. ”Glimåkra” blev ett känt varumärke och fabriken levererade vävstolar till enskilda vävare, skolor och högre utbildningar, men också till olika kultur- och biståndsprojekt både här hemma och i avlägsna länder som USA, Japan och Laos. Vävstolsfabriken deltog i stora mässor utomlands främst i USA där ”Glimåkra” var giganten med sin stora mattvävstol och vävstolar för specialtekniker som damast och bildvävning. Vävlärare Lillemor Johansson värvades för att starta en internationell vävskola i fabrikens lokaler. Några år senare, i början på 80-talet startade hon facktidningen Vävmagasinet som fick prenumeranter i 36 länder. Lillemor var också initiativtagare till Vävdagarna, en årlig mässa med vävtema. Kronan på verket blev Svenska Vävstolsmuseet 1995. Därmed var Glimåkra etablerat som ”Vävningen Mekka”.
- Stenarbetare, snickeriarbetare, industriarbetare, bönder, företagare och bybor i övrigt gick samman och byggde Glimåkra Folkets Park 1927. Det blev en samlingsplats som än i dag är en återspegling av sammanhållningen och de gemensamma ansträngningarna som format vårt Glimåkra. Nästa år ska vi fira: Dels 100-års jubileet men också att Olof Palme höll sitt allra första 1:a maj-tal här i vår by.
