Vid den här tiden på året är skogspromenaderna ovanligt härliga. Nu får man syn på de nya små ekplantor som ska växa och bli värdefulla träd åt kommande generationer. Här är ett exempel: 
Detta är Ängavångabacken, som kalhöggs och planterades med gran i början av 1970-talet. Då högg man ner en blandskog med bland annat fina ekar. Nu, 50 år senare vill vi ha tillbaka just en blandskog med fina ekar. Därför glesar vi ut rejält bland granarna så att nya trädplantor ska kunna gro. Extra roligt är det förstås när en liten ek etablerar sig i en granstubbe. Här får den gott om näring i takt med att stubbe och rötter multnar ner.
Ett annat glädjeämne är denna överlevare: 
Den har grott som planta vid samma tid som alla granplantorna satts i backen. I början har den hållit jämna steg med granarna men sedan har de växt förbi och till största delen släckt ljuset för mindre träd och markvegetation. Men den här eken har haft tur och klarat sig undan röjsågen, då de ca 5-åriga granarna ”befriades” från alla lövplantor. Senare har det blivit tillräckligt med ljus vid gallring och upphuggning av stickvägar i granplanteringen. Det finns 8-10 sådana överlevare i hela området på 3 hektar. Inte mycket, men de gläder en ekodlare eftersom de kan bilda stommen i den kommande blandskogen med ek.
Andra överlevare hittar man utanför det område som kalhöggs på 70-talet:
Hallabacken var för brant och svåråtkomlig. Här fick ekarna vara kvar. De är nu uppemot 100 år gamla och några av de finaste och mest värdefulla vi har. Och de visar hur resten av Ängavångabacken skulle sett ut om inte 70-talets överdrivna granfokus hade fått råda.